Stämningen, atmosfären och känslorna; man landar, man växer och man mår bra. Vilken enastående kulturvecka, man blir inspirerad, för min del så till den grad att jag skrev en bok.
Skelitt; har du hört om den? Om Berättarfestivalen i Skellefteå?
I staden som man inte når med tåg. Jo, så är det, du hörde rätt. Att man inte kan tåga till denna hockeystad efter norrlandskusten, är inget mindre än en skandal. En situation som denna, att vi som vill hit, och de skellefteåbor som understundom kanske vill söderut, inte
kan färdas med tåg skulle aldrig accepteras i södra Sverige. Man undrar, är det för att Skellefte’ med sin idrott och sina drömmar om den gröna omställningen ligger för långt från Stockholm som kommunikationsläget tillåts vara så undermåligt?
Men jag ville med min hustru, från vårt Uppsala, ta mig dit, och fann, att om man i Umeå byter tåget mot buss så kommer man till Skellefteå. Har man tur, tar bussen också en runda i det fagra västerbottniska skogsinlandet där man då passerar vackra orter som Bygdsiljum, Burträsk, Boliden, Bastuträsk — och vad vet jag som sörlänning, kanske även Kågedalen.
Så nu är vi här, där det händer, det som jag vill berätta om. Våra kulturdygn i sus och dus. Ja även på det sätt som du kanske tänker när du hör det uttrycket; vi bor flott i Sara Kulturhus, njuter av utsikten från vårt rum i “The wood hotel” och vi äter gott på restaurangerna både i och utanför kulturhuset. Men vi tar också med oss matsäcken vid vandringar längs älven. Gissa vad den heter, ja helt rätt: Skellefteälven. Tänk att
oktober kan vara så här ljuvligt ljummen och solig här uppe, 46 mil från Kiruna och 77 mil från Stockholm!
Egentligen var det inte heller detta, med sus och dus och naturvandringar som jag skulle berätta om. Nu kommer jag till mitt ärende: “Skelitt” och “Berättarfestivalen”, veckan när Västerbotten fylls av kul kulturaktiviteter. Vi var här förra året, och så klart att vi for upp i år också, till detta enastående evenemang.
Litteratur, musik och teater — programmet är späckat och konsten som besökare är att välja, eftersom den svårare konsten — att välja bort — då också måste avklaras. 150 programpunkter, man vill vara med överallt ... men med parallella aktiviteter så har man inget val, man måste välja, och välja bort. Men oavsett, man drabbas, och man stärks.
Årets “festivalord” var KURAGE, och faktiskt, när vi efter en sjursärdeles massa omvälvande upplevelser vände hemåt, kände jag ett förbättrat mod, en ökad inre styrka — ett förbättrat kurage. Men där, vid hemresan med stärkt kurage är vi inte än. Nu stod mängder av upplevelser framför mig.
Vad jag valde? Jodå, jag kommer till det, men först går mitt tack till tåget (och bussen) som prickade den utlovade ankomsttiden. Därmed kunde vi ta plats vid scen 4 i Sara kulturhus för tisdagskvällens invigning av Berättarfestivalen 2025. Den stunden blev en perfekt aptitretare till de kommande dagarnas alla aktivteter med inspirerande ord från teaterns konstnärlige ledare Johanna Salander följt av korta framträdanden från minimusicalen “När Zinat kom till bygden”, föreställningen med jojk och samiska berättelser av Simon Issát Marainen och utdrag av utställningen “Rättigheterna är våra”.
Denna introduktion fullkomligt blåste resdammet av oss, och när dammet lagt sig var vi förda in i Berättarfestivalens bubbla; till det sjudande kulturtjattret på sjungande dialekter med möten mellan människor ...
Vi lyssnade, kände in och lyssnade mer. Så många som tyckte, reflekterade, rescenserade och tipsade. Var du där? Såg du det, lyssnade du på ...? Det ska du gå på!
Så till några av våra val ur det digra programmet: Musikberättelsen vid “Dnepr strand” (svenskbybygden i Ukraina), samtalet “Bakom fabriksmurarna — att berätta det oberättade”, teateruppsättningen “Stygn” (om människorna i 1970-talets textilföretag Algot), föredraget “Dags för Norden”, “Svenska visor och popsånger ur ett finlandssvenskt perspektiv (på Nordanåteatern), kämpa-munhuggs-nattkampen “Fight night” och berättarkraft 2025 med de muntliga berättarna som gått till Kurage-final, samt Skelitt” soom är Skellefteås egen litteraturfestival med rader av bokbord och mängder av författarsamtal.
Med detta och mycket annat sveptes vi in i det Västerbottniska kulturruset och det var detta som var det verkliga “sus- och duset”.
När veckan summeras och sinnet, kroppen och minnet fyllts till bredden av alla upplevelser, är man då i stånd att peka ut “det bästa?”. Nej, så svårt det är. Och varför försöka? Frånvaron av en officiell jury med bedömningar och betyg förhöjer och fördjupar, här skapar var och en istället sin egen upplevelse och låt mig då avsluta med min höjdpunkt: timmen med författaren Doris Ekefjärd under ruriken “Författarsamtal”.
Jag var inte ensam i den välfyllda salen i Lighthouse Efskyrkan om att hänföras av hennes berättelse. Doris visade sig inte bara förmögen att skriva, hon kunde också verbalt berätta och få alla att andäktigt lyssna till varje hennes ord. Min upplevelse av hennes talade ord med sitt budskap blev till min uppenbarelse.
“Skriv”, sa Doris. “Skriv en bok”. Jag tog henne på orden och med Berättarfestivalens ledord och budskap “KURAGE” som bästa sortens styrketår — skrev jag en bok!
Sven Secher
i oktober 2025